Det finns så många saker som jag aldrig har lagt någon större vikt vid att tänka på. En av de saker som jag nyligen lärt mig är att om du är anställd på heltid så får du sjukersättning motsvarande en viss procent av lönen. När jag gick hem från jobbet förra torsdagen tänkte jag att jag skulle förlora lönen både för torsdag och fredag. Som tur är är jag tillbaka på måndag, tänkte jag. Träffade läkaren på fredagen, halsfluss blev efter halsprov diagnosen, och hon sa åt mig att vara hemma hela nästa vecka (det vill säga hela den här veckan). Jag tänkte att hon överdrev, att jag skulle få sitta hemma och bli knasigt rastlös i flera dagar. Jag vill ju jobba.

Det blev inte så. Idag har jag ätit mitt penicillin i sex dar. Jag mår fortfarande sämre än jag kan minnas att jag gjort förut, pendlande kroppstemperatur och ont i kroppen – öronen, halsen, ansiktet, ögonen och huvudet. Trött och orkeslös. Ringde läkaren och frågade om det ska vara så och fick ett ”Nej” till svar. Sen sa hon åt mig att komma in igen idag.

Rikard är iväg på konferens och kommer inte hem förrän imorgon. Det betyder att jag är ensam hemma, någonting jag knappt varit sedan slutet av maj. Det fungerar, efter jobbet var jag hos frisören, till middag valde jag att unna mig sushi och jag har en chokladkaka kvar till efterrätt. Ibland behöver man få njuta lite extra. Jag vet att jag klarar av att vara själv någonting jag hade väldigt svårt för förr. Jag har blivit mycket bättre och kan till och med bestämma själv att jag ska nyttja en kväll när jag är ledig och ensam till en kväll av egentid.

Förr hade jag, en kväll som denna, ringt alla vänner jag har i telefonen och försökt hitta på någonting med minst två av dem. Idag ligger jag i soffan, njuter av tystnaden och bloggar.

Det är svårt att tala om för andra människor att man trivs ganska bra med sin tillvaro. Det måste ju finnas någonting som inte är bra. Jag håller med om det, att det alltid finns saker som kunde varit annorlunda. Bättre. Men senaste tiden har jag känt att jag är ganska tillfreds med hur allt är. Jag trivs med mina nya arbetskamrater, men framför allt trivs jag massor med barnen. Det är helt okej att gå upp (alldeles för tidigt) på morgonen. För jag vet att barnen finns på Förskolan, att de får mig att le och må bra.

Jag känner dock att vänner är någonting som fått mindre plats senaste veckorna. Arbete och Rikard har kommit före och kanske kommer det vara så ett tag. Jag behöver hitta en balans i tillvaron där jag känner att jag har tid och ork att umgås med vänner.

Imorgon tänkte jag att jag skulle ha träffat en vän eller två. Men jag vet inte om jag ska. Kanske tar jag mig en egen kväll. Äter någonting gott ute, på egen hand. Njuter av att jag påbörjat mitt arbetsliv, tjänar mina egna pengar och börjar blicka mot framtiden. Kanske är jag jättetråkig som drar mig undan, men sanningen är att man står sig själv närmast och just nu vill jag inget annat än att hitta den vardag som fungerar bäst för mig.

Jag är tjugofem år gammal. Som liten gick jag på Daghemmet X, belägen i en av Stockholms södra förorter. Efter detta var det grundskolan som gällde och redan under mina år på mellanstadiet hade jag bestämt mig. Jag ville arbeta med barn.

Under mina år på högstadiet hade jag lärare som påverkade mig på olika sätt. Jag minns en lärare som jag inte tyckte (eller än idag) har någon respekt för. En lärare som bara talade om för mig att jag inte förstod, istället för att försöka få mig att förstå. Tack och lov hade jag turen att få en klassmentor som verkligen inspirerade mig. En av de bästa lärarna jag någonsin haft och som fick mig att inse att det var på det sättet jag ville arbeta med barn. Jag ville bli lärare.

Jag valde Barn & Fritidsprogrammet på gymnasiet och gick ett år. Det kändes inte rätt vilket resulterade i att jag sökte ett annat program och kom in. Det var ett program med riksintag, jag flyttade hemifrån som 17-åring och har valt att inte flytta tillbaka till Stockholm. Efter gymnasiet sökte jag mig istället till Lärarprogrammet i Linköping och kom in på reservantagning. Jag minns fortfarande känslan av att ”bara” vara reserv och känslan av att bli antagen.

Åren på LiU har varit tuffa. Vissa mer eller mindre, men i våras avslutade jag min utbildning. Då hade jag även läst till en breddning mot förskolan, så jag är attraktiv även till de tjänsterna. I juni insåg jag. Jag är färdig lärare för grundskolans tidigare år…

Den är åter under uppbyggnad. Aldrig är jag nöjd.